Varje gång något händer i Arons utveckling blir man glad och stolt, men samtidigt får man lite panik och känner ångest. Säger som alla andra....vart tar tiden vägen?
Man blir glad över att han växer och det är underbart att se hans utveckling för varje vecka. Det bästa som finns helt enkelt : )
Samtidigt fäller man en tår när man slänger de där nappflaskorna, lägger undan ännu ett för litet plagg, att han hellre vill krypa runt och undersöka saker än att ligga stilla i mitt knä och blir mer självständig. Min lilla bebis är ingen bebis längre....han är ett småbarn (det gäller bara för mamma att kunna acceptera det 😉).
- Posted using BlogPress from my iPhone
Ja, det där är inte lätt!!! Jag skriver under på varje stavelse!
SvaraRaderaJag känner precis likadant
Tack för din kommentar hos mig. Du är så go.
Massa kramar
<3 <3
RaderaHaha åh vad det känns igen! :]
SvaraRadera♥
Hihi....ja, jag tror varje förälder kan skriva under på det ; )
RaderaMen ååååååå! Förstår lite fast jag inte är där ännu.
SvaraRaderaSkickar kram till mamman och stora killen!